Bakgrunden till bloggen
För ett antal år sedan berättades det för mig om ett möte i en skolpolitisk nämnd i en liten kommun. Ämnet för dagen var hur man skulle kunna höja kvaliteten på skolan i kommunen. (Med kvalitet menades nivån på elevernas betyg - inte något flummigt omätbart som demokratiska värderingar eller rimlig stressnivå, och framför allt inte något som skulle kosta pengar som t.ex. ändamålsenliga lokaler eller moderna läromedel.) En ledamot, som till vardags arbetade i gruvnäringen, menade att det naturligtvis måste vara möjligt att kvalitetssäkra skolan på samma sätt som industrin kvalitetssäkrar sina produkter. På samma sätt som alla pellets som lämnar pelletsverket har samma storlek och vikt borde alla elever som lämnar skolan kunna redovisa samma kunskapsnivå! Det gäller bara att se till att alla lärare alltid gör på samma sätt.
När detta anförande återberättades för mig av en som var där drabbades jag av insikten: han som ska vara med och fatta beslut i frågor som påverkar skolans förutsättningar har alltså inte en aning om vad han pratar om. När man har med människor att göra - kanske ännu viktigare när det är fråga om barn - måste man tänka precis tvärtom: varje situation och varje individ måste mötas med unika metoder. Det är denna kunskap och detta hantverk som tillsammans med gedigna ämneskunskaper utgör läraryrkets kärna. (NB: Att skapa fasta ramar och rutiner kring undervisningssituationen står inte i motsats till det jag just sagt utan är en förutsättning till att läraren ska få utrymme till att vara flexibel när det behövs.)
Är det inte besynnerligt att så många har åsikter om hur skolan bäst ska skötas, trots att det enda de vet om undervisning är deras upplevelse från den egna skolgången? På 70- och 80-talen, när jag själv gick i skolan, skrevs och talades det mycket om hur gammaldags det var med lärare som stod och malde vid katedern och hur begåvade elever tvingades traggla med mattetal som de redan kunde. Nej, istället skulle eleverna ta kontroll över sina studier och själva leta reda på sina kunskaper med lärarna som handledare. Helst utifrån ett eget schema och i alla andra lokaler än i klassrummet. DÅ skulle det bli kunskapsrevolution. Det hela byggdes på på 90-talet då datamänniskor lyckligt förkunnade att lärare var helt onödigt - det enda eleverna behövde var ett fungerande internet. DÅ minsann!
Vi vet hur det gick, vinden vände och på 2000-talet blev det ORDNING och REDA som gällde. Betyg, omdömen, nationella prov tillsammans med regler och förbud var det nu som skulle frälsa skolan. Nya läroplaner, ny skollag. Tidningars ledarsidor tävlar med politiska partier om vem som har det bästa receptet för att skapa denna ordning, allmänheten twittrar och diskuterar i olika forum. Recepten kommer ofta formulerade som enkla punkter: om vi bara förbjuder mobiltelefoner... om vi bara inför ordningsbetyg... om vi bara återgår till relativa betyg... om vi bara säger åt eleverna att sluta mobba...
(Jag läste en gång en insändare av en välmenande mamma som ville tipsa lärarna om att de borde börja terminen med att tala om för eleverna att det är fel att mobba varandra. Jag orkar inte ens kommentera detta.)
Jag menar verkligen inte att folk i allmänhet och politiker i synnerhet inte ska få yttra sig om skolan - tvärtom! Men i allt detta åsiktsbrus hörs knappt lärarnas röster. Jo, det finns de som ger sina bidrag till debatten på olika sätt, men de ges sällan större utrymme utanför universiteten och lärarfackens tidskrifter. Om våra erfarenheter skulle efterfrågas skulle vi kunna berätta att alla enkla svar endast kommer att leda ner i det ena eller andra diket. Att vara lärare är förmodligen det mest komplexa uppdrag en människa kan åta sig och därför finns det inga enkla svar. Istället är det en mångfald av strategier som en lärare behöver i en tillitsfull organisation som tillåter att metoder prövas.
Och det är därför jag skapar denna blogg. Först och främst för min egen utvecklings skull, för att jag ska kunna diskutera det arbete som jag älskar att utföra, men också för att kanske kunna inspirera andra lärare till att aktualisera diskussionen på sina arbetsplatser.
Jag vill avsluta detta inlägg med att gå emot allt det jag just skrivit om komplexitet och faran med enkla svar, genom att ge några enkla lösningar till hur vi kan lyfta kvaliteten i skolan:
När detta anförande återberättades för mig av en som var där drabbades jag av insikten: han som ska vara med och fatta beslut i frågor som påverkar skolans förutsättningar har alltså inte en aning om vad han pratar om. När man har med människor att göra - kanske ännu viktigare när det är fråga om barn - måste man tänka precis tvärtom: varje situation och varje individ måste mötas med unika metoder. Det är denna kunskap och detta hantverk som tillsammans med gedigna ämneskunskaper utgör läraryrkets kärna. (NB: Att skapa fasta ramar och rutiner kring undervisningssituationen står inte i motsats till det jag just sagt utan är en förutsättning till att läraren ska få utrymme till att vara flexibel när det behövs.)
Är det inte besynnerligt att så många har åsikter om hur skolan bäst ska skötas, trots att det enda de vet om undervisning är deras upplevelse från den egna skolgången? På 70- och 80-talen, när jag själv gick i skolan, skrevs och talades det mycket om hur gammaldags det var med lärare som stod och malde vid katedern och hur begåvade elever tvingades traggla med mattetal som de redan kunde. Nej, istället skulle eleverna ta kontroll över sina studier och själva leta reda på sina kunskaper med lärarna som handledare. Helst utifrån ett eget schema och i alla andra lokaler än i klassrummet. DÅ skulle det bli kunskapsrevolution. Det hela byggdes på på 90-talet då datamänniskor lyckligt förkunnade att lärare var helt onödigt - det enda eleverna behövde var ett fungerande internet. DÅ minsann!
Vi vet hur det gick, vinden vände och på 2000-talet blev det ORDNING och REDA som gällde. Betyg, omdömen, nationella prov tillsammans med regler och förbud var det nu som skulle frälsa skolan. Nya läroplaner, ny skollag. Tidningars ledarsidor tävlar med politiska partier om vem som har det bästa receptet för att skapa denna ordning, allmänheten twittrar och diskuterar i olika forum. Recepten kommer ofta formulerade som enkla punkter: om vi bara förbjuder mobiltelefoner... om vi bara inför ordningsbetyg... om vi bara återgår till relativa betyg... om vi bara säger åt eleverna att sluta mobba...
(Jag läste en gång en insändare av en välmenande mamma som ville tipsa lärarna om att de borde börja terminen med att tala om för eleverna att det är fel att mobba varandra. Jag orkar inte ens kommentera detta.)
Jag menar verkligen inte att folk i allmänhet och politiker i synnerhet inte ska få yttra sig om skolan - tvärtom! Men i allt detta åsiktsbrus hörs knappt lärarnas röster. Jo, det finns de som ger sina bidrag till debatten på olika sätt, men de ges sällan större utrymme utanför universiteten och lärarfackens tidskrifter. Om våra erfarenheter skulle efterfrågas skulle vi kunna berätta att alla enkla svar endast kommer att leda ner i det ena eller andra diket. Att vara lärare är förmodligen det mest komplexa uppdrag en människa kan åta sig och därför finns det inga enkla svar. Istället är det en mångfald av strategier som en lärare behöver i en tillitsfull organisation som tillåter att metoder prövas.
Och det är därför jag skapar denna blogg. Först och främst för min egen utvecklings skull, för att jag ska kunna diskutera det arbete som jag älskar att utföra, men också för att kanske kunna inspirera andra lärare till att aktualisera diskussionen på sina arbetsplatser.
Jag vill avsluta detta inlägg med att gå emot allt det jag just skrivit om komplexitet och faran med enkla svar, genom att ge några enkla lösningar till hur vi kan lyfta kvaliteten i skolan:
- Ge lärarna en kvalitativ fortbildning. Bland annat samarbeta med universiteten och erbjud akademiskt grundad ämnesfortbildning kompletterad med vetenskapligt grundad pedagogik och didaktik. Alltför många självutnämnda profeter har fått styra utvecklingen.
- Ge lärarna utrymme till att enskilt och tillsammans reflektera kring hur arbetet ska utvecklas - inte bara vid ett fåtal tillfällen per år utan regelbundet varje vecka.
- Se till att lärarna har tid att planera och efterarbeta sina lektioner.
- Se inte den pedagogiska världen i svartvitt. Flera saker kan vara sanna samtidigt och en polariserad debatt kommer aldrig att leda rätt.
- Skapa ett gott samtalsklimat där olika lösningar kan diskuteras. Gäller alla och alltid.
Helen
 |
| Jag framför Hundertwasserhaus i Wien. För en tysklärare är det god fortbildning att vistas i tysktalande länder. |
Comments
Post a Comment