Tillbaka till skolbänken

Fortsätt framåt!

En av mina återkommande frågor är: om du inte tycker utbildning är viktigt, varför vill du då jobba i skolan? Jag vet att det kan vara en provocerande fråga för en del av mina kollegor, och det kan finnas en mängd olika förklaringar till att man nöjer sig med sin grundutbildning. Jag hade själv ett stort antal år när allt annat än den fortbildning som ordnades i min arbetsgivares regi tedde sig omöjlig. Detta av två orsaker: dels bodde jag 25 mil från närmaste universitet, dels hade jag sprungit in i den omtalade väggen under de år jag kombinerade heltidsarbete, småbarnsår och halvtidsstudier på universitetet 50 mil bort. Så jag förstår att det finns förklaringar till att fortbildning får anstå.

Däremot måste frågan ställas. Och jag kan inte under några omständigheter köpa förklaringen "det behövs inte"! För det gör det. Efter grundutbildningen har man bara börjat att nosa på de fält som man sedan ska undervisa i, och framför allt behöver de verksamma i skolan utgöra en vetenskaplig motvikt till det vetenskapsförakt som sprider sig med internet som jordmån. Om inte lärare tycker vetenskap och utbildning är viktigt, varför ska eleverna tycka det?

Sedan jag flyttade till Skåne når jag två universitet på en timme: Malmö och Kristianstad. Ännu lättare är det att ta till sig internetbaserad distansutbildning, och denna terminen läser jag 7,5 hp på avancerad nivå mot Umeå Universitet (Min alma mater!) Kursen heter "Didaktik för det flerspråkiga klassrummet" och handlar just om detta.

Min senaste uppgift är att resonera om faktorer som bidrar till språklig kompetens, och jag recyclar denna uppgift genom att publicera den även här:

Uppgift 3 – Faktorer för utveckling av språklig kompetens

Som med all inlärning finns det inte ett enda enkelt svar om optimala förutsättningar för utveckling av den språkliga kompetensen – det kommer alltid att landa i individuella förhållanden. Jag vill ändå lyfta fram behovet av kognitivt utmanande uppgifter såsom de beskrivs av Pauline Gibbons (2018). När uppgifter och inlärningssituationer är autentiska och placerar eleven i det Vygotskij kallar den närmaste utvecklingszonen finns bra villkor för språkutveckling.

Emellertid kommer all pedagogisk planering och kompetens att komma till korta om inte eleven befinner sig mentalt på en plats där hen är mottaglig för undervisning. Lite slarvigt brukar vi i skolan säga att ”hen är inte motiverad”. Det som driver mig som lärare att fortsätta utvecklas i yrket efter 29 år är att jag vill knäcka koden i vad som behövs för att få eleven motiverad. Jag tror nämligen inte på att bara konstatera att stödet från hemmet är svagt eller att diverse diagnoser finns för handen.

Smygehuk. Någon måste visa vägen!

Jag brukar formulera det som att elevens bild av sin relation till undervisningen avgör i vilken mån hen kommer att lyckas. De elever vars diskurs positionerar dem som tillhörande gruppen ”elever som lyckas” kommer att lyckas; det omvända förhållandet råder också – tyvärr. Det vassaste verktyget jag har för att få elever att vilja placera sig i gruppen ”elever som lyckas” är de kognitivt utmanande uppgifterna jag nämner ovan. Exempelvis att skriva texter eller producera ljud/bild med mottagare utanför klassrummet; att koppla ihop olika ämnen/genrer som att skriva reportage om historiska händelser; att använda praktisk/estetiska uttrycksmedel för att fördjupa och förtydliga kommunikationen.

Lärarens roll i elevens utveckling är avgörande. Alla tycker det är roligt att lyckas och framgång föder framgång. Den feedback läraren ger blir avgörande för hur eleven går vidare efter ett misslyckande, men även efter en framgång. Ytterligare en viktig dimension som läraren kan tillföra klassrummet är undervisning om hur inlärning går till. Förr kallades det för studieteknik, men idag finns det mycket mer kunskap om hur hjärnan fungerar, och på rätt nivå kan det stimulera elever att våga sträcka sig längre än vad de skulle ha gjort av sig själva.

Gibbons, P. (2018). Lyft språket, lyft tänkandet. Lund: Studentlitteratur