Ska man bygga något bestående, då måste man göra ett bra förarbete
Ofta liknas skolan vid trögmanövrerarade saker, som atlantångare, för att illustrera att utvecklingen går långsamt och att det tar lång tid att implementera nya tankegångar. Och jag kan ju inte göra annat än att instämma i att på ett sätt är det så: en lärare från 60-talet skulle absolut kunna känna sig hemma i många klassrum idag, även om denne lärare skulle chockeras över allt det arbete som avkrävs en lärare utanför klassrummet.
Sedan måste jag problematisera bilden. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är inte allt gammalt dåligt och allt nytt är inte bra. Den som kritiserar trögheten i utvecklingen har ju naturligtvis en agenda: man vill förändra organisationen i den riktning man själv föredrar. Jag minns ju inte minst från 90-talet hur lärare blev kritiserade för att vi inte arbetade med metoder som idag räknas som tveksamma - jag tänker framför allt på den typ av undervisning som lämnade resurssvaga elever ensamma med en dator.
Och sedan vänder jag på bilden igen med ett påstående som chockerar många: jag tycker lpo 94 i grunden var en jättebra läroplan. Den har kritiserats för att vara flummig, men syftet med det var ju att professionen skulle ges utrymme att ta kontroll över undervisningen. Där misslyckades vi (Jag vet att jag generaliserar!) genom att på många skolor fortsätta att arbeta med en kunskapssyn från lgr 69 och lgr 80 men med ett försök till anpassning till de luftiga skrivningarna i den nya läroplanen. På min dåvarande skola gjorde vi ett försök till att bryta upp strukturer, inrätta verkstäder och elevstyrda scheman, men övergav det ganska snabbt då vi insåg att vi behövde vara betydligt fler lärare för att få det att fungera. De äldre lärarna suckade skadeglatt när vi återgick till traditionell undervisning - det var väl det de vetat hela tiden.
Ändå håller jag fast vid att lpo 94 kunde ha varit världens bästa läroplan - inte som det blev: en bakgrund till fallande elevresultat. Låt mig förklara hur jag tänker: en läroplan är inte ett vetenskapligt dokument utan en politisk konstruktion. Någon/några har funderat på vilket samhälle man vill ha, till vad medborgarna ska fostras, och skriver ner detta i en läroplan. Människosynen i lpo 94 är i grunden positiv och kunskapssynen i "strävansmålen" var gränslös. Tankegångarna byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet och hade förberetts med en diskurs som varit rådande sedan 70-talet. Det var bara det att när läroplanen sjösattes hade samhället förändrats. Det grundläggande problemet var att skolan inte längre var statlig, och ute i kommunerna fanns inte de resurser och den kunskap som behövdes för att realisera läroplanens höga mål. Istället tyngdes kommunerna av hårda besparingskrav, orsakade av den statsekonomiska situationen. När skolan skulle behövt en rejäl ekonomisk förstärkning för att kunna genomföra den största fortbildningsinsatsen i historien, så drogs det ner på...ja, allt. Istället för pedagogisk frihet blev konsekvensen ökad kontroll, in absurdum ökad kontroll.
Efter denna episka kalldusch är det kanske inte konstigt att många verksamma inom skolan är tveksamma till reformer., speciellt som historien upprepar sig gång på gång med underfinansierade utvecklingsprojekt som överges efter något år till förmån för något nytt underfinansierat utvecklingsprojekt. Utvärderingar och resultatmätningar upplevs inte som något som förbättrar kvaliteten utan istället bara innebär bara onödigt arbete som tar tid från undervisningen.
Finns det då en lösning? Ja, om du frågar mig, men ingen quick fix - sådana ska vi sluta med omedelbart. Skolutveckling behöver ta tid och komma inifrån, inte utifrån. En intressant brittisk forskare vid namn Linda Evans (Nej, hon har inte varit med i någon såpopera!) har forskat kring vad som måste hända i lärare för att de ska bli förändringsbenägna. Hennes slutsats är att förändring måste komma inifrån, där lärare själva måste omfatta - äga - de nya tankegångarna. Detta sker inte genom att man lär sig några nya metoder eller tekniker, utan att man får tid till att reflektera och pröva sig fram. Metoderna kommer sedan som en naturlig följd, samtidigt som de inte kommer att vara kopierade utan anpassade till den egna situationen. Ett sådant tillvägagångssätt leder till en permanent förändring. När "utveckling" istället innebär att någon utifrån beordrar en viss metod, är risken stor att när det yttre trycket försvinner (fokus riktas mot något nytt) då rinner metoden ut i sanden.
Man blir lite matt när man tänker på hur mycket resurser i både tid och pengar som satsats på insatser som inte lett någonstans! På min nuvarande arbetsplats arbetar vi på ett helt annat sätt och vi har ägnat mycket tid åt diskussioner kring varför man ska göra på ett visst sätt. Och jag ser resultatet: långsamt, långsamt bygger vi ett arbetssätt som är förankrat i oss själva och vad vi tror på. I höst kommer jag att leda ett arbete kring genrepedagogik och jag kommer definitivt att börja med att låta mina kollegor fundera på VARFÖR innan vi börjar prata om HUR.
När man jobbar på ett sådant sätt tar det ibland lite tid innan man kommer fram till de konkreta sakerna. Det blev inte mycket om byggnadsställningar i detta inlägg, kanske hinner jag med dem i nästa.
Helen
Sedan måste jag problematisera bilden. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är inte allt gammalt dåligt och allt nytt är inte bra. Den som kritiserar trögheten i utvecklingen har ju naturligtvis en agenda: man vill förändra organisationen i den riktning man själv föredrar. Jag minns ju inte minst från 90-talet hur lärare blev kritiserade för att vi inte arbetade med metoder som idag räknas som tveksamma - jag tänker framför allt på den typ av undervisning som lämnade resurssvaga elever ensamma med en dator.
Och sedan vänder jag på bilden igen med ett påstående som chockerar många: jag tycker lpo 94 i grunden var en jättebra läroplan. Den har kritiserats för att vara flummig, men syftet med det var ju att professionen skulle ges utrymme att ta kontroll över undervisningen. Där misslyckades vi (Jag vet att jag generaliserar!) genom att på många skolor fortsätta att arbeta med en kunskapssyn från lgr 69 och lgr 80 men med ett försök till anpassning till de luftiga skrivningarna i den nya läroplanen. På min dåvarande skola gjorde vi ett försök till att bryta upp strukturer, inrätta verkstäder och elevstyrda scheman, men övergav det ganska snabbt då vi insåg att vi behövde vara betydligt fler lärare för att få det att fungera. De äldre lärarna suckade skadeglatt när vi återgick till traditionell undervisning - det var väl det de vetat hela tiden.
Ändå håller jag fast vid att lpo 94 kunde ha varit världens bästa läroplan - inte som det blev: en bakgrund till fallande elevresultat. Låt mig förklara hur jag tänker: en läroplan är inte ett vetenskapligt dokument utan en politisk konstruktion. Någon/några har funderat på vilket samhälle man vill ha, till vad medborgarna ska fostras, och skriver ner detta i en läroplan. Människosynen i lpo 94 är i grunden positiv och kunskapssynen i "strävansmålen" var gränslös. Tankegångarna byggde på vetenskap och beprövad erfarenhet och hade förberetts med en diskurs som varit rådande sedan 70-talet. Det var bara det att när läroplanen sjösattes hade samhället förändrats. Det grundläggande problemet var att skolan inte längre var statlig, och ute i kommunerna fanns inte de resurser och den kunskap som behövdes för att realisera läroplanens höga mål. Istället tyngdes kommunerna av hårda besparingskrav, orsakade av den statsekonomiska situationen. När skolan skulle behövt en rejäl ekonomisk förstärkning för att kunna genomföra den största fortbildningsinsatsen i historien, så drogs det ner på...ja, allt. Istället för pedagogisk frihet blev konsekvensen ökad kontroll, in absurdum ökad kontroll.
Efter denna episka kalldusch är det kanske inte konstigt att många verksamma inom skolan är tveksamma till reformer., speciellt som historien upprepar sig gång på gång med underfinansierade utvecklingsprojekt som överges efter något år till förmån för något nytt underfinansierat utvecklingsprojekt. Utvärderingar och resultatmätningar upplevs inte som något som förbättrar kvaliteten utan istället bara innebär bara onödigt arbete som tar tid från undervisningen.
Finns det då en lösning? Ja, om du frågar mig, men ingen quick fix - sådana ska vi sluta med omedelbart. Skolutveckling behöver ta tid och komma inifrån, inte utifrån. En intressant brittisk forskare vid namn Linda Evans (Nej, hon har inte varit med i någon såpopera!) har forskat kring vad som måste hända i lärare för att de ska bli förändringsbenägna. Hennes slutsats är att förändring måste komma inifrån, där lärare själva måste omfatta - äga - de nya tankegångarna. Detta sker inte genom att man lär sig några nya metoder eller tekniker, utan att man får tid till att reflektera och pröva sig fram. Metoderna kommer sedan som en naturlig följd, samtidigt som de inte kommer att vara kopierade utan anpassade till den egna situationen. Ett sådant tillvägagångssätt leder till en permanent förändring. När "utveckling" istället innebär att någon utifrån beordrar en viss metod, är risken stor att när det yttre trycket försvinner (fokus riktas mot något nytt) då rinner metoden ut i sanden.
 |
| Somliga byggnader håller många hundra år! |
När man jobbar på ett sådant sätt tar det ibland lite tid innan man kommer fram till de konkreta sakerna. Det blev inte mycket om byggnadsställningar i detta inlägg, kanske hinner jag med dem i nästa.
Helen
Comments
Post a Comment