Hur internet dödade debatten

Jag startade min första blogg för ett halvtannat decennium sedan. (Det är ingen idé att leta efter den idag - den är raderad sedan länge.) Den låg på Aftonbladets sedan länge nedlagda bloggportal och erbjöd ett fantastiskt sätt att kommunicera. Jag fick snabbt ett par hundra dagliga besökare - vissa dagar upp till 600 unika läsare - och jag fann själv ett stort antal intressanta bloggar som jag läste regelbundet. Eftersom jag var helt anonym vågade jag ventilera ämnen som jag annars endast diskuterat med mina närmaste, och jag fick kommentarer av människor jag förmodligen aldrig annars hade kunnat möta. 

Ändamålsenlig förvaringsplats
 för hatfulla kommentarer!

Många udda fåglar vistades i bloggosfären, och bland mina återkommande besökare fanns en bokförläggare, en nudist, en man som var döende i cancer, en kvinna som var mitt i sin skilsmässa och en annan kvinna som maniskt (för)följde en dansbandssångare på alla hans gig. Till exempel. Väldigt få av dem kände jag till namnet, ingen visste vem jag var. De kommentarer jag fick var till största delen respektfulla och jag var själv mån om att hålla god ton om jag lämnade en kommentar till ett inlägg som jag inte höll med om. Så var det inte på alla bloggar. Jag minns bland annat när en kvinna som arbetade kyrkligt blev tvungen att lägga ner sin blogg efter en hatkampanj som letat sig ända till hennes fysiska brevlåda. Trollen var aktiva redan då och anföll gärna i samlad tropp. Vissa, idag kända influencers, skapade sig ett namn genom att använda sina bloggar till att håna och förlöjliga. 

Och det har inte blivit bättre. Internet utvecklades till en centrifug av polariserade, förenklade åsikter, framförda som snabba one-liners. Många förlorade känslan för vad som var kritik och vad som bara var elakhet. När dagstidningarna slutade erbjuda kommentarsfält till sina artiklar fortsatte hatdebatterna på andra forum. Den breda publiken hittar inte så lätt idag till den sökande, problematiserande dialogen som faktiskt fortfarande finns,
det är inte den som bryter igenom bruset. Politiska debattörer har blivit tvungna att anpassa sig om de ska nå sina väljare och det är det mjuka samhället som blivit lidande. Den som inte vill riskera att bli misstänkliggjord, hånad eller hotad undviker att låta sin röst bli hörd i den offentliga debatten. Jag har själv valt bort alla sociala medier under många år. Till och med att starta denna blogg - som förmodligen inte kommer att nå någon större publik - fyller mig med en viss bävan. Samtidigt tänker jag att, vad sjutton, varför ska jag låta mig tystas? Det är ju det som hela tiden varit målet för trollarméerna, att tysta det resonerande, ödmjuka kunskapssökandet genom användandet av en uppsjö av härskartekniker.

På denna blogg har jag valt att moderera alla kommentarer, vilket innebär att jag inte kommer att släppa igenom respektlösa inslag. Avvikande, konstruktiva åsikter däremot tas gärna emot, likaså frågor om jag uttryckt mig oklart.

Jag nämnde "härskartekniker" ovan, och jag tror att det är så vi måste betrakta den destruktiva strategin på internet. Målet är att tysta dem man upplever som motståndare och att själv ta makten. Vi som arbetar i skolan kan känna igen strategierna bland mobbare, men också strategierna hos dem som låter sig tystas. Jag vill avsluta detta inlägg med att punkta upp några strategier som jag upplever har haft förödande påverkan på den konstruktiva debatten genom att fokus hamnar på fel saker:

• Det svart/vita resonemanget utan nyanser. För eller emot ordning i skolan, till exempel. Hur svarar man på det? Eftersom sanningen sällan finns i det ena eller andra diket kommer denna strategi konsekvent att leda fel.
• Generaliseringar: "Alla kvinnor/män/invandrare/moderater/miljöpartister/stadsbor/lantisar o.s.v. är..." Jag säger bara: Herregud, så korkat!
• Felsökandet, vilket leder bort från de viktiga frågorna till petitesser. Istället för att diskutera frågan kan debatten hamna i frågor om klädsel, stavning eller felsägningar. Man vägrar ta emot vad någon vill säga på grund av småsaker. 
• Demonisering, så vanligt och så farligt. Stackars den kändis som råkar säga något galet i affekt! Hela karriärer har gått i kras efter något dumt, men ändå mänskligt. Underliggande budskap är: är du inte perfekt så är du förmodligen kriminell och ska följaktligen hålla klaffen. Om det vore sant att man antingen är perfekt eller kriminell, då duger ingen av oss människor. Man måste få göra misstag och få be om ursäkt! Jag har gjort massor!



Jag  gillar djupa saker. Här är jag vid Loch Lomond. 

• Den gamle Jante! Jag anser att du visst får tro att du är något, att du kan något och att du vet något. Du får även säga det du kan och vet. Gärna här!

Denna blogg blir alltså mitt lilla försök att erbjuda en plats där vanliga lärare kan få vända och vrida på det komplicerade fenomen som kallas undervisning. Nästa gång ska jag skriva om byggnadsställningar.

Helen