Måste vi verkligen befinna oss i diket?
Det här är en fördjupning av förra inlägget.
När jag arbetade med min masteruppsats blev det angeläget att gå igenom en hel del läroplanshistoria. Det jag skrev om var hur förstelärare kan förstås i ljuset av de senaste decenniernas skolpolitik, och därigenom blev det angeläget att studera hur uppfattningen av en god lärare förändrats genom tiden.
Starkt förenklat:
Under större delen av 1900-talet var det den auktoritära läraren som utgjorde idealet. Läraren visste allt och kunde inte ifrågasättas. Det gick ju naturligtvis hand i hand med dåtidens generella respekt för auktoriteter. Titlar gav respekt och ingen ifrågasatte det auktoriteten sa. Eleverna betraktades som tabula rasa - tomma tavlor som läraren skulle fylla med kunskap. Stor ojämlikhet rådde i skolan där de lägre samhällsklassernas barn fostrades i folkskolan av lärare som i sin tur utbildats på lärarseminarier, medan barnen som kom från mer välbärgade samhällsklasser studerade vid läroverk med lärare som var akademiskt skolade.
I och med införandet av enhetsskola, ny läroplan (lgr 69 med fortsättning i lgr 80) och en mer progressiv kunskapssyn förändrades synen på den gode läraren under 60- och 70-talet i en mer demokratisk riktning. Läraren var fortfarande en auktoritet, men förväntades nu även vara en god pedagog. Den autonoma läraren hade stor makt över hur undervisningen skulle bedrivas och få kontroller gjordes av kvaliteten. Det relativa betygssystemet hade inga kvalitetskrav - den som var bäst i klassen fick en femma, den som var sämst en etta. Det viktiga var att åstadkomma ett betygsmedel på nära 3,0. Den lärare vars elever uppnådde ett högre medel fick inte beröm utan fick försvara sig på betygskonferenserna.
90-talet innebar stora förändringar inom skolan. Lpo 94 kom med en ny kunskapssyn, där eleverna förväntades bygga sin egen kunskap med hjälp av läraren som handledare. Jag var med vid detta skifte och kan vittna om att det inte fanns någon gräns för optimismen: äntligen skulle bojorna brista och lärare och elever skulle släppas fria. Vem behövde scheman, klassrum eller läromedel? Detta skedde samtidigt som datorer på allvar inledde sitt segertåg in i vår vardag, och många var de profeter som deklarerade att snart skulle lärarna vara ersatta av det ständigt växande internet. Vi som var med vet hur det gick: kaos och sjunkande resultat.
Efter millennieskiftet slog pendeln åt andra hållet. Nu skulle allt mätas och kontrolleras: lösningen blev införandet av alla dessa kontrollapparater som sedan dess ätit upp mer och mer av den tid som lärare tidigare kunnat använda till att planera och bearbeta undervisning: nationella prov, tidigare betyg, IUP, kvalitetsredovisningar, matriser... Om jag generaliserar (vilket jag ju gjort i hela detta inlägg) skulle man kunna säga att läraridealet idag är den mätbara läraren. Inför såväl elever och föräldrar som skolledare och allmänhet ska en god lärare när och var som helst kunna redovisa hur undervisningen läggs upp samt kunna motivera hur bedömningar gjorts. Detta kräver naturligtvis att denna perfekta lärare är väl insatt i all den senaste forskningen, håller koll på de pedagogiska strömningarna samt är medveten om åt vilket håll opinionen på internet svänger.
Vad vill jag ha sagt med denna genomgång? Jo: det var inte bättre förr, men varje skede har haft både goda och dåliga sidor. Tyvärr har de olika skiftena inneburit att skolsystemet hela tiden befunnit sig i rörelse, och den rörelsen har oftast inneburit en resa från det ena diket till det andra. Jag vill absolut inte ha tillbaka 50-talets tyrann, men jag skulle gärna vilja ha en respekt för bildning; jag vill inte återvända till 70-talets skola (jag var själv elev där) där lärare t.ex.
inte behövde ta ansvar för mobbning, men jag vill gärna återigen ha arbetsvillkor som möjliggör en hållbar skolutveckling (återkommer till detta!); jag vill inte återuppleva alla experiment som utfördes på elevernas utbildning under 90-talet (och jag kan erkänna att jag i högsta grad är skyldig till sådana experiment), men jag tror absolut på att kunskap måste byggas genom att eleverna är aktiva i sitt eget kunskapande; jag håller ibland på att drunkna i all dokumentation som ska göras idag, men jag måste samtidigt erkänna att all reflektion gör min undervisning bättre.
Och då kommer jag fram till slutklämmen: Är det inte på tiden att skolan slutar att vara ett slagträ i den politiska debatten? Vi bör lära av historien och den visar att den svenska skolan inte har gagnats av att reformeras stup i kvarten (eller i alla fall varje decennium). Låt istället pedagoger och skolledare fördjupa sig i pedagogisk forskning och så förändra skolan inifrån.
Utbildning är skolans uppdrag och syfte - låt då även utbildning vara det som styr skolans utveckling.
Helen
När jag arbetade med min masteruppsats blev det angeläget att gå igenom en hel del läroplanshistoria. Det jag skrev om var hur förstelärare kan förstås i ljuset av de senaste decenniernas skolpolitik, och därigenom blev det angeläget att studera hur uppfattningen av en god lärare förändrats genom tiden.
Starkt förenklat:
Under större delen av 1900-talet var det den auktoritära läraren som utgjorde idealet. Läraren visste allt och kunde inte ifrågasättas. Det gick ju naturligtvis hand i hand med dåtidens generella respekt för auktoriteter. Titlar gav respekt och ingen ifrågasatte det auktoriteten sa. Eleverna betraktades som tabula rasa - tomma tavlor som läraren skulle fylla med kunskap. Stor ojämlikhet rådde i skolan där de lägre samhällsklassernas barn fostrades i folkskolan av lärare som i sin tur utbildats på lärarseminarier, medan barnen som kom från mer välbärgade samhällsklasser studerade vid läroverk med lärare som var akademiskt skolade.
I och med införandet av enhetsskola, ny läroplan (lgr 69 med fortsättning i lgr 80) och en mer progressiv kunskapssyn förändrades synen på den gode läraren under 60- och 70-talet i en mer demokratisk riktning. Läraren var fortfarande en auktoritet, men förväntades nu även vara en god pedagog. Den autonoma läraren hade stor makt över hur undervisningen skulle bedrivas och få kontroller gjordes av kvaliteten. Det relativa betygssystemet hade inga kvalitetskrav - den som var bäst i klassen fick en femma, den som var sämst en etta. Det viktiga var att åstadkomma ett betygsmedel på nära 3,0. Den lärare vars elever uppnådde ett högre medel fick inte beröm utan fick försvara sig på betygskonferenserna.
90-talet innebar stora förändringar inom skolan. Lpo 94 kom med en ny kunskapssyn, där eleverna förväntades bygga sin egen kunskap med hjälp av läraren som handledare. Jag var med vid detta skifte och kan vittna om att det inte fanns någon gräns för optimismen: äntligen skulle bojorna brista och lärare och elever skulle släppas fria. Vem behövde scheman, klassrum eller läromedel? Detta skedde samtidigt som datorer på allvar inledde sitt segertåg in i vår vardag, och många var de profeter som deklarerade att snart skulle lärarna vara ersatta av det ständigt växande internet. Vi som var med vet hur det gick: kaos och sjunkande resultat.
Efter millennieskiftet slog pendeln åt andra hållet. Nu skulle allt mätas och kontrolleras: lösningen blev införandet av alla dessa kontrollapparater som sedan dess ätit upp mer och mer av den tid som lärare tidigare kunnat använda till att planera och bearbeta undervisning: nationella prov, tidigare betyg, IUP, kvalitetsredovisningar, matriser... Om jag generaliserar (vilket jag ju gjort i hela detta inlägg) skulle man kunna säga att läraridealet idag är den mätbara läraren. Inför såväl elever och föräldrar som skolledare och allmänhet ska en god lärare när och var som helst kunna redovisa hur undervisningen läggs upp samt kunna motivera hur bedömningar gjorts. Detta kräver naturligtvis att denna perfekta lärare är väl insatt i all den senaste forskningen, håller koll på de pedagogiska strömningarna samt är medveten om åt vilket håll opinionen på internet svänger.
Vad vill jag ha sagt med denna genomgång? Jo: det var inte bättre förr, men varje skede har haft både goda och dåliga sidor. Tyvärr har de olika skiftena inneburit att skolsystemet hela tiden befunnit sig i rörelse, och den rörelsen har oftast inneburit en resa från det ena diket till det andra. Jag vill absolut inte ha tillbaka 50-talets tyrann, men jag skulle gärna vilja ha en respekt för bildning; jag vill inte återvända till 70-talets skola (jag var själv elev där) där lärare t.ex.
 |
| Om man har för bråttom kan man ta miste på vägen. |
Och då kommer jag fram till slutklämmen: Är det inte på tiden att skolan slutar att vara ett slagträ i den politiska debatten? Vi bör lära av historien och den visar att den svenska skolan inte har gagnats av att reformeras stup i kvarten (eller i alla fall varje decennium). Låt istället pedagoger och skolledare fördjupa sig i pedagogisk forskning och så förändra skolan inifrån.
Utbildning är skolans uppdrag och syfte - låt då även utbildning vara det som styr skolans utveckling.
Helen
Comments
Post a Comment