Byggnadsställningar!
I många skolor idag arbetar man enligt något som kallas "genrepedagogik". Det är ett arbetssätt som har sitt ursprung i andraspråksundervisning, men metoderna har visat sig lyfta alla elever, oavsett modersmål. Det bärande tänket är att arbeta språkutvecklande i alla ämnen genom att arbeta medvetet med texters uppbyggnad. Som i så många andra pedagogiska idéer befinner sig Lev Vygotskij i det teoretiska fundamentet med sina teorier om att lärande sker genom samarbete och genom stöttning i den närmaste utvecklingszonen. Förutom Vygotskij grundar sig genrepedagogik på systematisk-funktionell grammatik enligt Michael Halliday samt Jim Martins och Joan Rotherys teorier kring språkliga genrer (därav namnet).
 |
| Byggnadsställning. (Pixabay) |
Det här är ju naturligtvis inget nytt! Är det inte så vi har lärt oss det mesta vi kan: först studera hur andra gör det, sedan kopiera och så småningom utveckla tekniken till något eget? När man däremot har blivit lämnad åt sig själv är det lätt att utvecklingen stannar av, speciellt om man har en känsla av att andra förväntar sig att man ska kunna mer än man gör eller att man kanske till och med blir utskrattad eller hånad för att man misslyckas. Vi är säkert många som har minnen från barndomen om situationer när någon skrattat åt en eller skällt på en för att man misslyckats trots att man gjort sitt bästa. För mig var idrott i skolan en sådan situation. Speciellt bollsporter! Där ett individuellt misslyckande fällde hela laget och alla blev arga på en för att man inte kunnat ta lyran eller dribbla förbi motståndaren. Jag minns att jag tänkte ibland att jag hade behövt få lite ensamtid med gympaläraren för att få träna teknik, alltså fått några byggnadsställningar. Det fick jag inte och idrott förblev mitt hatämne nummer 1 genom hela skoltiden.
Vygotskijs tankar om utveckling i den närmaste utvecklingszonen har utvecklats av Luciano Mariani (1997) till denna modell:
Hög kognitiv utmaning
| |||
Hög
stöttning
|
Lärande-/utvecklingszon
(den närmaste utvecklingszonen)
|
Frustrationszon/
ängslanszon
|
Låg
stöttning
|
Trygghetszon
|
Uttråkningszon
| ||
Låg kognitiv utmaning
| |||
Enligt den sker mest utveckling när utmaningarna är stora men där det råder en hög grad av stöttning, och jag tror verkligen att det är så! Här tänker jag inte endast på skolelever, utan på det som är temat för denna blogg: skolutveckling. När jag tänker tillbaka på mina snart 30 år i svensk skola kan jag se perioder där jag har befunnit mig i alla dessa olika zoner, och jag kan definitivt dra paralleller till graden av utmaning respektive stöttning som rått vid dessa olika perioder. Om jag är ärlig får jag väl erkänna att jag nog inte befunnit mig i uttråkningszonen speciellt länge, jag har alltid kunnat ge mig själv utmaningar. Men trygghetszonen och frustrationszonen är mig väl bekanta! Och - tack och lov - den spännande utvecklingszonen!
Att skolan har många och stora utmaningar är nog väl känt, men vad behövs för att utmaningarna ska matchas av stöttning? Ja, kunde jag sammanfatta det i ett blogginlägg så skulle det väl inte vara något problem, men jag tänker att om skolledare upptäcker att de har många lärare i någon av de icke önskvärda zonerna, då skulle de kunna fundera på vilka av de yttre omständigheterna som behöver justeras. Har man frustrerade lärare är det inte mer krav som behövs, befinner de sig i trygghetszonen är det förmodligen nya utmaningar som behövs - matchade med rätt stöttning så klart.
Jag kan dock ge några tips på generella byggnadsställningar: utbildning, först och främst och alltid. Men inte vilken utbildning som helst, förmedlad av någon självutnämnd profet, utan vetenskapligt grundad och väl utprövad i verkligheten. Om en lärare ska äga en metodik måste hen veta varför. Och här gäller inte bara att någon förklarar varför och att läraren sedan kan upprepa förklaringen. Nej, det teoretiska fundamentet måste omfattas av och vara inbyggt i den egna kunskapssynen. För att uppnå detta går det inte att hasta förbi teorin och lära sig en handbok utantill, istället krävs långa och djupgående diskussioner där teorier får vändas och prövas och även kritiseras.
Nästa viktiga byggnadsställning: tid till att öva. När nya metoder ska införas räcker det inte med att skicka några få piloter på utbildning, som sedan återberättar vad de fått vara med om. Istället måste kollegor ges tid att i lugn och ro prova de nya arbetssätten - på varandra och sedan på eleverna. Så som man gjorde på lärarutbildningen. Därefter få tid till nya diskussioner kring gjorda erfarenheter.
Tredje byggnadsställningen: tillit. Läraren måste ges förtroende att tolka nya metoder på sitt eget sätt. I början kan man kopiera, men ska det bli något bestående måste läraren få göra metodiken till sin egen.
Helen
Comments
Post a Comment