Nö(r)diga och onödiga ämnen?

Med jämna mellanrum dyker det upp någon räknenisse som har klurat ut att vi håller på med onödiga ämnen i skolan. Ofta brukar det vara sådant en förälder en gång kallade "hobbyämnen", dvs slöjd, bild, musik och hemkunskap. Skälet brukar vara att dessa ämnen inte kommer att kunna leda till något arbete - alltså inte generera pengar till utövaren.

Ett eget slöjdalster

Att pengar skulle vara alltings mått bevisas i att idrott numera har plockats bort från listan av onödiga ämnen sedan forskning visat att människor med dålig kondition innebär höga kostnader för samhället i fråga om sjukskrivningar och sjukvård. Kanske finns det även någon känsla av medlidande för personligt lidande för den som får dras med hjärtproblem eller diabetes, men jag är inte helt säker.

Men "hobbyämnena" - de kostar väl bara pengar och kan ju inte leda till något yrke? De borde väl minskas i omfång, eller tas bort till förmån för aktiekunskap eller ännu mer programmering? Eller?

Låt mig vända och vrida lite på den tanken! Till och börja vill jag problematisera idén om att skolans enda uppgift är att leda fram till ett yrke. Visst - det är en viktig uppgift, men inte den enda!!! Skolan ska fostra samhällsmedborgare, men det handlar inte bara om att producera löneslavar eller entreprenörer. En samhällsmedborgare är så mycket mer: någon som deltar i det demokratiska samtalet, som bidrar till utveckling av den gemenskapsfrämjande kulturen, som tar ansvar för kommande generationers fostran (oavsett om man själv blir förälder eller inte) och som värnar det gemensamma samhället därför att man själv har möjlighet att leva ett gott liv.

Det jag just räknat upp går inte att mäta i kronor och ören och blir kanske därför lite svårt för en del, men jag ska försöka förklara: ett liv handlar inte bara om att producera. För att en människa ska kunna utvecklas till sin fulla potential kan man inte bara låsa in sig till det som är "nyttigt". Hjärnan behöver få stimuleras med kreativitet och intryck. Våra fantastiska händer är gjorda för att utföra oändligt många olika rörelser, inte bara hålla i en penna eller skriva på ett tangentbord. Det handen gör förstår huvudet. Om barnen enbart skulle syssla med det som de har nytta av (dvs om definitionen av nytta är att tjäna pengar) skulle de bli endimensionella och smalspåriga individer utan möjlighet att utveckla de mjuka, sammanhållande sidorna av samhället. Många barn får dessa behov tillgodosedda utanför skolan av engagerade föräldrar, men långt ifrån alla.

Om jag fick bestämma skulle allt lärande ta sin utgångspunkt i ett skapande arbete. Då skulle "hobbyämnena" vara närvarande i alla ämnen och ge en skön motvikt till allt det digitala. (Dessutom skulle det vara obligatoriskt med 30 hp i något humanvetenskapligt ämne för att kunna få en akademisk examen. Jag vet att detta aldrig kommer att ske, men jag tror att vårt samhälle skulle se annorlunda ut om våra ekonomer och teknokrater skulle ha lite inblick i konsthistoria, t.ex.)

Jag minns med stor tillfredsställelse ett projekt som jag deltog i för tio år sedan. Min dåvarande klass, en åtta, skulle delta i en tävling med förslag till den samhällsomvandling som nu äger rum i Gällivare. Eleverna byggde upp en hel stadsdel i papier-maché, målade och skapade framtidsvisioner i miniatyr. Det blev ett otroligt engagerande arbete, men vi var oroliga när vi skulle lämna in vårt bidrag, för vi visste att alla andra tävlande kom från gymnasieklasser och vi funderade på hur långt vårt bidrag skulle räcka. På utställningsdagen upptäckte vi emellertid att gymnasisternas bidrag visserligen (i vissa fall) var mer tekniskt utvecklade, men alla hade samma presentationsmedium: Power Point! Åttornas bidrag lyste i färg och form. Det gick att titta in i fönster och känna på husen. Till och med lukta på en del levande växter som tog plats bland husen. Naturligtvis vann vi!

Om inte argumenten ovan övertygar så kan jag väl presentera lite ekonomiska argument till "hobbyämnenas" försvar. Svensk musikindustri drar in många miljarder varje år. Punkt. Jag har inga siffror på hur mycket svensk design drar in, men alla vet väl vid det här laget att Sverige är ett föregångsland när det gäller design inom alla områden - inte minst kläder (HM) och möbler (IKEA!) Och de nämnda företagen är i gott sällskap av många andra. Hur skulle vi fostra fram designers utan bild och slöjd - jag bara undrar! Och hur skulle den växande restaurangbranchen kunna rekrytera utan grundläggande hemkunskapsundervisning i skolan? Och då har vi inte ens nämnt vinsterna med grundläggande kunskaper i en hälsosam kost och privatekonomi. Och slutligen den växande dataspelsmarknaden! Vart tar den vägen om inte begåvade konstnärer fångas upp och får utveckla sin bildförståelse och kreativitet redan i grundskolan.

Med andra ord: mera konstnärligt skapande i grundskolan gör både människan glad, skapar ett bättre, mjukare samhälle och bidrar till nya jobb = alla nöjda!

Helen